Åka tåg. Titta ut. Och titta in.
På väg! Svettig och nervös på ett supermysigt tåg med regnsmekta fönsterrutor. Det här är början på någonting nytt och stort. Jag ska bli musiklärare.
Visst är det fantastiskt att man aldrig blir fullärd och färdig, det finns alltid mer att lära sig och mer att utforska. Det livslånga lärandet.
Det jag önskar förmedla till mina elever är glädjen som sången och musiken kan ge. Gemenskap. Och faktiskt terapi.
Många ilskna och sorgsna tårar har droppat ner på tangenterna till mina föräldrars piano i tonåren. Och varje gång var det en tröst att kunna spela och sjunga.
Att göra med kropp och själ, att skapa och återskapa, det kan verkligen skapa mening och klarhet när allt känns suddigt och meningslöst.
Just nu känns allting hoppfullt, så långt borta är ungdomens melankoli. Jag är ju trots allt alldeles snart medelålders och jag måste säga - att åldras har väldigt många fördelar. Jag trivs med det. Men det kanske är mina underbara barn som får mig att känna så, den villkorslösa kärlekens lugn inuti mig. Vilket som.
Livet är nu.
Gillar detta tankesätt. Jag själv utgår från musiken som hjärtats språk när jag träffar nya elever. Frikoppla alla instrument och erkänn din kropp, själ och hjärna som instrument. I samband med min introduktion lär jag mina elever att meditera. Vi har nytta av det inför de teoretiska ämnena också, men framförallt då man är naken när man spelar inför sina kamrater. Att spela är att blotta sin styrka och sina svagheter. Och båda är lika OK. Jag är övertygad om att du är en lysande musiklärare.