Salong Langer Nails

 

... har jag inte orkat blogga sedan i somras. Jobbiga händelser har avlöst varandra.

 

En renovering som aldrig tar slut (påbörjad v. 11 och ännu inte avslutad - byggmästaren är skamlös och plattsättaren ska vi inte tala om så jag ser mig om efter någon som kan avsluta...), människor jag älskade som visade sina rätta ansikten och svek (extra ont när de vet om ens kamp och det eskalerade dessutom när det var som värst för mig - jag menar vad för sorts sjuka människor lånar ens fina skinnsoffa och gömmer benen till den när de flyttar ut?? Bara en sådan sak. Sjukt! Så ska vi inte nämna alla hål i väggar m.m), kroppen som inte har fungerat och dessutom en nära döden upplevelse. 

 

Jag opererades i november för min förlossningsskada (som jag levt med sedan 2014). Operationen gick inte bra och problemen avlöste varandra, jag åkte in 2 gånger i ambulans - störtblödandes inför min 2- åring (jag försökte hålla god min även om jag trodde att jag aldrig skulle få se honom igen) och 2 gånger i personbil. Det visade sig vara en artärblödning som krävde en akutoperation då jag förlorat många liter blod. Fick dessutom fel blod under operationen så höjden av otur och olycka... 

 

Mitt i allt det har jag två små underbara barn, jag gick tillbaka till mitt heltidsjobb i augusti och fortsätter att driva mitt företag och göra naglar, fransar och vaxa enstaka ben.

 

Jag kämpar på. Jag överlevde efter akutoperationen även om jag har PTSD och svårt att sova (dödsångest i mörkret om natten). Jag är envis och vägrar bli en kall och hjärtlös människa trots återkommande smällar av människor som utnyttjar min snällhet (ex. flyttar in i mitt hus och lämnar efter sig ett stinkande rum som kräver sanering...). Trots det ger jag inte upp. Jag hoppas på karma. 

 

 

Jag ger mina barn all min kärlek, ger mina elever all min omtanke (och kärlek) och kvar finns min passion för naglar och fransar - som dessutom är en stor del av min försörjning.