Under sportlovet har jag opererats

 
Nu under sportlovet så har jag opererats, inget roligt sportlov direkt men ett nödvändigt ont för att kunna återigen bli den aktiva person jag alltid varit. Hoppas jag i alla fall. Jag är inte där än.
 
Från att ha tränat 1-2 timmars pass 5 dagar i veckan varvat med kvällar på salsaklubb blev jag mamma i en trasig kropp.
Otroligt frustrerande!
Jag älskar mina barn över allt annat men önskar ändå ha en fungerande kropp. Det borde väl inte vara för mycket begärt?
 
Det värsta har inte varit den vardagliga smärtan (även om det varit fruktansvärt) utan den oförstående omgivningen (inte alltid men ofta) som är matade med att "föda barn har kvinnor alltid gjort, det är det mest naturliga". "Du är ju inte sjukskriven, alltså är du inte sjuk".
Har jag haft en aktiv dag har jag fått betala ett pris - smärta som bara ger med sig om jag vila liggandes. Inget tryck på bäckenbotten.
Där har jag önskat mer förståelse.
Det syns inte alltid utanpå. Det är tröttsamt att påpeka att jag har ont, att jag behöver ligga eller sitta ner, att det känns som att hela innandömet är på väg ut... Att be någon annan om hjälp med barnen några minuter eller i värsta fall timmar, att lyfta dem och byta på dem, det är inte roligt eller lätt. Det handlar verkligen inte om att vara lat, det handlar om att ha ett osynligt handkapp. 
 
Jag vet att många kvinnor lider i tysthet. 
Jag vet att många kvinnor får höra att allt ser bra ut, att de ska fortsätta knipa. Tills de en dag tröttnat och sökt sig vidare och fått veta att de har skador efter förlossningen och att muskler är av. Att de inte kan knipa med muskler som är av.
Och detta kan dessa kvinnor fått leva med i tystnad och skam i tiotals år.
Jag har läst att 90% av alla förstföderska får någon form av bristning. Det betyder inte att man inte kan bli återställd utan operation men det har visat sig att även en mindre bristning kan få stora konsekvenser.
 
Det farligaste i allt det här är att tystnaden skapar en skam kring dessa skador som gör att man inte får rätt hjälp. 
 
 
vårdfokus från 2016 står att läsa:

"Grad två-bristningar, dit även klipp hör, läker oftast snabbt och ger sällan långsiktiga problem, enligt Socialstyrelsen. Men det stämmer inte med många mammors verklighet. De flesta som söker vård efter vaginala förlossningar har inte några missade skador på ändtarmens knipmuskel, som det varit mycket fokus på under senare år. Den största gruppen patienter på exempelvis svenska bäckenbottencentrum är kvinnor som fått mellanstora bristningar i underlivets muskler och vävnader när de fött barn vaginalt. Många har sökt vård tidigare men bara fått höra att de ser "fina ut" och att den som fött barn får räkna med lite förändringar i underlivet. Knipövningar är det vanligaste receptet. Men att knipa utan muskler i mellangården är som att stå på tå utan hälsena, det går inte. [...] "Många kvinnor lägger skulden på sig själva. De tror att deras besvär är normala och att de knipit för dåligt", säger läkaren Eva Uustal."

 
 
 
Jag fick en grad 3-4:a.
 
Nu hoppas jag att den sista operationen är gjort och att allt ska läka fint.
Och att jag ska kunna njuta av ett liv som en aktiv mamma - och person!
 
 
 
Jag skriver öppet om detta för alla kvinnor som har fött eller ska föda barn, så att de får rätt hjälp om de får en skada, och att vården arbetar förebyggande för att minska risken för skador i samband med förlossning.
 
 

"Vab"-ruari

 
Ja herregud nu har det tydligen börjat.
På mina barns förskola härjar både influensa och vinterkräksjuka. Först blev min minsting sjuk och vi turades om att vabba. jag och hans pappa. Hög feber i flera dagar (inga kräkningar tack och lov).
Sedan åkte jag på det. 
Och precis när jag trodde det var över så vaknade äldste pojken med 39.7. Jag håller allra oftast båda hemma när ena är sjuk och den här gången när man är lite klen själv var det tufft.
Men nu, peppar peppar är det över för vår del i alla fall. 
 
Idag har jag fått göra lite fina naglar till slut. Härligt!
 
 
feber - vab - vabruari - vitaminer

Ett år går fort...

 
Ett år går så fort. Det har varit full rulle mest hela tiden. 
Jag har gjort många fina naglar, många fina fransar.
Jag har genomgått en operation som fick en komplikation och inväntar nu en sista operation (för nu).
 
Jag har två jobb som jag älskar (fortfarande).
Jag har två barn som jag älskar (mitt liv, det är ni, mina fina pojkar) mer än allt annat.
 
Jag mår så otroligt mycket bättre redan nu efter förra operationen, nu när jag har hela muskler i bäckenbotten. 
Jag kan springa, hoppa, dansa och lyfta mina barn. I helgen åkte vi pulka och snowracer tillsammans.
Det är lycka, att orka. Att vara smärtfri.
 
 
 
Den närmsta tiden ska jag försöka lägga upp lite fina bilder på naglar och fransar som jag gjort.
Om du inte orkar vänta så finns de redan på facebook och instagram: @langer_nails.
 
God fortsättning på 2018.